Humanitär stormakt | Sverigedemokraterna i Åstorp

Humanitär stormakt

Sveriges regering har profilerat sig som en ”humanitär stormakt”. I huvudsak är anspråket globalt riktat, men om Sverige vill vara en fanbärare för mänskliga rättigheter och demokrati håller det inte att blunda för det som sker i det egna samhället.

I första hand tänker jag på de flickor och kvinnor som i stort antal utsatts för våldtäkt under 2015 och fram tills idag, och som på grund av resursbrist hos polisen inte får sina fall utredda. I andra hand tänker jag på alla skjutningar, mord, stenkastning och bränder.

På senare år har allt fler kommit till ökad insikt om de ovannämnda samhällsproblemen. Många ifrågasätter regeringen, flyktingpolitiken, rättsväsendet, polisen, sjukvården, skolan, feminismen och det mångkulturella samhället.

För mig är det svårt att tänka Sverige som en ”humanitär stormakt” eftersom poltiken också gjort Sverige mindre humant genom att tillåta hela samhällen bli enklaver för invandrare där de odlar sin kulturella särärt, långt ifrån det svenska samhället. Dessutom har man okritiskt tillåtit den islamiska fundamentalismen få fäste och spridas.

När Stefan Löfven tillträdde som statsminister var det viktigt att ta över Fredriks Reinfeldts idé om Sverige som ”humanitär stormakt”, liksom att tjata om ordning och reda och ansvar. Att Löfven sedan inte själv begrep ordens betydelse var inte så viktigt. Ryktet om att Sverige välkomnar alla utan några som helst förbehåll eller kontroller, var viktigare. Och nu står vi här, mitt uppe i Löfvens bygge. Ett bygge som minst sagt skapat ett otryggt och mörkt samhälle.

Oavsett var man står politiskt, kan vi väl enas om att förnekelsen av obekväma samhällsproblem leder bort från alla anspråk om humanitet. Snarare har vi att göra med en en ”humanitär stormakt” som avvecklat sin egen förmåga att upprätthålla mänskliga rättigheter i det egna landet. Och det är inget annat än en stormakt med storhetsvansinne.

 

Madeleine E Lilja Rönnquist